Dag 2, återfallsprevention reflektion

Dag 2, återfallsprevention reflektion

Innan jag går in på dagen så vill jag börja med att tacka alla som ger mig ett enormt stöd! Personer som inte kan vara hos mig varje dag stöttar mig så otroligt mycket på det allra bästa sättet. Man behöver inte vara nära varandra varje dag, är det äkta så känner man närheten ändå.

Allting är bara tomt, kommer inte på en enda sak att skriva om som vi har gjort idag även om det är väldigt mycket. Men det är ju också en anledning till varför jag behöver skriva och ventilera. Att i stillhet bara kunna reflektera, skriva ner och se på det utifrån, sätta ord på det istället för att det skall vara orkaner i huvudet som består av bokstäver. KAOS med andra ord. Jag lämnade kvar pärmen bara för att jag inte skall kunna gå tillbaka och titta på vad vi har gjort. Känner att jag behöver sitta ner, ta den tid jag behöver och reflektera, det känns väldigt viktigt idag om jag skall kunna ta in något imorgon.

Jag kör lite diciplin mitt i kaoset och börjar tänka på vad som hände i morse. Vi började dagen med att stilla oss och kände efter hur det kändes just i den stunden, efteråt delar vi om känslan i kroppen och vad det är vi upplever. Det blev en känslosam stund kan man minst säga. Jag svettades, blev varm och man kunde se utanpå min klänning hur kraftigt hjärtat slog, det är så mycket energi i rummet och det känns som att jag står bredvid min egen kropp och tittar på mig själv, jag är inte i kroppen. Kan låta flummigt men jag tror att det är vanligare än man tror om man bara känner efter på djupet. Är jag här eller är jag någon annanstans? Med tanke på vardagens tempo idag så tror jag att dom flesta är någon annanstans än i nuet och då kan denna känsla infinna sig. Just nu så kan jag inte sätta mig in i den känslan jag hade just då när jag satt där, det går inte, den är för långt borta, det var någonting magiskt som kom till mig men som nu är borta. Känslan av att jag fortfarande inte är i min kropp känner jag men jag kan inte längre sätta ord på vad det var som gjorde att jag reagerade så starkt. Det är ungefär som att dom allra jobbigaste stunder som jag har haft i livet kan jag inte komma ihåg hur dom kändes. Jag förstår att jag har varit där och är medveten om det men jag kan inte komma tillbaka till exakt samma känsla jag hade då. Det känns som att hjärnan har glömt bort den för att man skall orka vidare. Kroppen gör allt för överlevnad, ibland på ett bra sätt och ibland på ett dåligt.

Efter delningen är mitt minne blankt, jag kommer inte ihåg vad som hände, vad vi gick igenom. Jag kommer inte på det hur mycket jag än försöker. Kanske att händelsen i delningen tog så mycket energi så jag inte är kapabel till att ta in flera saker en stund efter? Jag vet inte men det känns som att det är det som har hänt. Efter detta vart det fika och sedan kom förklaringen på PAA-Symptom. Abstinens symptomen (mina tydligaste var: trötthet, orkeslös, nedstämdhet, kritiska tankar om mig själv, koncentrationssvårigheter och dimhjärna) som man hade de första dagarna/veckorna kommer igen och igen och igen och igen över hela livet men de kommer allt mer sällan. Precis som när man skiljt sig och tänker på personen varje dag i början så suddas detta sakta men säkert ut och man gör det mer och mer sällan och det blir lite lättare att hantera det. (Se Cristinas underbara bild). Jag började förstå att jag redan har gått igenom ett stadiet av PAA-symptom och kanske är påväg in i ett nytt. Det sköna är att man vet vad det är och kan lita på att det kommer bli bättre bara jag har tillit till processen. Det gör att stressen minskar drastiskt och sinnesron kan stanna kvar trots att symptomen är tillbaka.

Tillfrisknandetrappan, pratade vi om även på Nystart. En rulltrappa som ser olika ut beroende på i vilken fas i livet man är. Balansen finns på toppen för det är ju det man stävar efter och ätandet och beroendet är längst ner, dit vill man ju inte trilla. Ibland är den bred med stora trappsteg, massa färgglada mönster och inte så väldigt brant, det är kanske lätt att ta sig uppför. Men det händer saker i livet och då blir den väldigt smal, brant och grå, då blir det genast mycket svårare att klättra uppåt mot balansen och välmåendet. Samtidigt som rulltrappan hela tiden går neråt, står jag då still (att inte göra uppgifterna, inte ta sin medicin, strunta i rutinerna osv.) så åker jag automatiskt ner i beroendet igen. Jag behöver alltid jobba med min sjukdom, varje dag och sätta den först i alla lägen annars är jag snabbt tillbaka i beroendet och dåliga vanor igen.

Det jag tar med mig från denna dag är att när jag byter jobb om någon vecka så kommer jag gå in i en risksituation (intryck, nya människor, nya rutiner, nya tider och nya saker att lära sig kommer ta väldigt mycket energi även om det är roligt på samma gång så blir det ändå en risk) och min rulltrappa kommer sakta men säkert bli svårare att klättra i under en period. Så vad gör jag för att inte förändringen i trappan skall bli för stor och ohanterlig? Det behöver jag fundera på och göra upp en plan för hur jag hanterar detta. Jag kommer definitivt behöva dra ner tempot på träningen, jag kommer behöva lägga in extra vila på kvällarna men jag kommer också behöva planera in att umgås med vänner och göra saker som ger mig positiv energi (friskfaktorer).

Det blev ett långt inlägg men från att jag har haft KAOS för ca 15 minuter sedan så har jag nu sorterat ut detta och känner lugn när jag ser och läser det istället för att jag grubblar på det.

Sov gott! <3



Följ mig:

Facebookinstagram


Dela inlägget:


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge