MIN HISTORIA

MIN HISTORIA

Denna blogg är uppbyggd av mina egna erfarenheter och mitt liv som sockerberoende. Vill du veta mera om vad sockerberoende är kan du göra det genom att klicka här. Jag har alltid känt att skriva har varit ett kraftfullt verktyg för att hantera jobbiga stunder i livet och jag känner själv att jag förstår allting mycket lättare om jag ser det framför mig på papper, kan hänga ihop med att jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal. Jag skriver för att jag behöver få ut det ur hjärnan eller för att jag behöver reda ut något som är väldigt förvirrande. Jag skriver för att jag skall kunna förstå saker bättre när min hjärna går in i dimma och sjukdom.

2017-01-31 började jag min behandling för mitt sockerberoende hos sockerskolan. Mitt beroende började dock väldigt långt innan.

Redan i lågstadiet började jag känna mig väldigt låg vissa perioder, det är bara det att jag inte har fattat det förrän nu. Jag skrattade väldigt mycket när jag var yngre och därför tror jag att jag lurade rätt många inklusive mig själv med hur jag egentligen mådde. När jag gick i 5:an fick jag ett diplom för gladaste klasskamraten. Jag förstod verkligen inte varför. Nu har jag kommit på att det var min utstrålning som gjorde att jag uppfattades som det. Det jag också kommit på under resan är att jag började döva jobbiga känslor med socker väldigt tidigt i livet och på detta sätt utvecklat sockerberoende. Detta har gjort det väldigt svårt för mig att veta hur jag skall hantera känslor och tankar nu när jag inte längre kan äta på dessa.

Idag när jag berättar om mitt beroende och om mina beteenden när jag var liten är det inte många som känner igen sig. Vi beroenden är experter på att gömma och smyga med maten vilket betyder att det är ingen som märker någonting. VI äter inte med andra människor runtomkring oss eftersom vi skäms så otroligt mycket. Detta gör det ju även extra svårt för personer som står nära att kunna hjälpa oss.

När jag var 21 år började jag i KBT-grupp terapi för en djup depression. Jag hade haft depression under en lång tid men skammen tog över och det tog väldigt länge innan jag vågade söka hjälp. Eller innan jag fick hjälp med att våga söka hjälp. Efter gruppen på 10 veckor mådde jag bättre än aldrig förr. 2 år efter kom depressionen tillbaka, jag gick till en kurator på vårdcentralen, en underbar kvinna. 6 månader efter det fick jag utmattningsdepression och gick en mindfulnesskurs med samma kvinna och shit! vad mycket det gav mig i livet!! Efter alla dessa år kände jag mig fortfarande inte helt 100% hel. Jag började tänka att det kanske är såhär jag är. Hösten 2016 gick jag med i ett program som innebar en livsstilsförändring eftersom jag hade gått upp 30 kg på 2,5 år. (innan det hade jag gått ner 17 kg). Det var här jag fick göra mitt första test på om jag var sockerberoende eller ej. Jag anade utfallet och jag fick alla ”rätt”. Jag var utan sockret i 3 månader, tills julen kom… jag tryckte inte i mig, det var i hanterbara mängder men det ledde till att jag i mitten av januari 2017 satt hemma en söndag och inte kunde sluta äta förrän jag somnade. Inget konstigt för mig, detta hade jag ju gjort förut. Det som skilde sig var dagen efter. Jag hade alltså nu varit sockerfri i 3 månader innan jul. På måndagen efter min hetsätning av socker blev jag riktigt sjuk. Jag började svettas när jag gick till bussen, jag blev yr när jag klev på bussen, när jag väntade på tåget var jag tvungen att sätta mig ner för att jag var rätt för att svimma. När jag hade satt mig på tåget och åkt en station fick jag så fruktansvärt ont i ryggen, kändes som att jag hade feber och mådde illa. Jag steg av tåget, sjukskrev mig och åkte hem igen. Nästa dag (tisdag) hade jag fått nog, jag började förstå vad sockret hade gjort med mig men jag hade ju inte upptäckt det förrän nu när jag hade varit ren i 3 månader. Jag accepterade att jag var sjuk och ringde sockerskolan för att få professionell hjälp. Fina Cristina svarade och skrev upp mig på väntelistan till nystart som skulle börja i slutet på januari. En vecka senare fick jag ett glatt samtal om att det var en som hade hoppat av behandlingen och att jag fick platsen.

Idag har jag gått nystart, återfallspreventionen, fått en massa sockersystrar och gått ner 25 kg på kost, lymfmassage och vardaglig träning. Vi systrar behöver låna varandras hjärnor ibland. Till skillnad mot andra beroenden så kan vi inte sluta äta helt vilket betyder att vi måste lära oss att hantera drogen varje dag och att leva med den.

Det som också är svårt är att när man är inne i beroendet och tar drogen regelbundet medvetet eller ej så vet man heller inte om det är äkta eller falska känslor man känner. Man vet inte om man kan tro på att dessa är sanna eller falska. Jag har alltid trott på att ALLA mina känslor har varit sanna. All positiv kritik men framförallt all självkritik har jag trott så starkt på för att dessa har känts äkta. Idag vet jag bättre och jag vet att dessa tankar tillhör beroendet. Hur kan jag veta det? Jo för det var dessa jag åt på.

Ibland tänker jag: tänk om någon hade sagt till mig för 8 år sedan att det var kosten som gjorde att jag fick depression vart annat år. Psykisk sjukdom beror otroligt mycket på vad vi matar våran kropp och hjärna med. Idag vet jag det och jag klandrar inte någon för att jag fått gå den hårda skolan. Se bara vad jag har lärt mig!

Denna blogg handlar alltså inte bara om vad jag gör i vardagen, den handlar även mycket om hur jag var i min barndom och hur det faktiskt har påverkat mig under vuxna dagar. Bloggen följer min resa mot ett abstinent liv och jag ser den som mitt verktyg till tillfrisknande.

Jag skriver bara om recept som jag själv har prövat och det förekommer inga efterrätter eller substitut i mina receptsamlingar. Dels för min egen skull och dels för att denna blogg även vänder sig till andra sockerberoenden som behöver stöd. Vi med sjukdomen kan trigga på bilder och olika substitut. Som respekt för alla beroenden där ute så finns det inga efterrätter eller substitut på efterrätter på denna sida.

Ett annat syfte som denna blogg har är att vi behöver bli uppmärksamma på vad det är vi äter och hur livsmedelsindustrin gör allt för att vi skall vilja köpa och äta mer. Några vet, några har verkligen ingen aning och vissa vill inte veta eller läsa om hur livsmedelsindustrin har lurat oss i alla år. Förnekelse är en stor del i det här och för vissa blir det alldeles för jobbiga saker att ta in och kanske behöva känna att det är något man själv måste ta tag i. Det finns trots allt ingen annan som har ansvar över ditt liv förutom du själv när du vuxit upp och flyttat hemifrån. Alla har olika förutsättningar ja men det är inte en orsak till att inte behöva ta tag i sitt liv.

Genom att ta en dag i taget, en sak i taget, en känsla i taget och göra friskfaktorer dagligen så klara jag mig igenom livet och kan leva abstinent med äkta tankar och känslor.

Det finns säkert de som kommer tänka: ”men lilla gumman” ”varför har du inte sagt det innan” osv. Det är så enkelt som att jag inte själv har vetat och fattat. Och det är inte det minsta synd om mig!! Jag är 26 år och upptäcker detta nu. Det är otroligt många som är dubbelt så gamla som jag men som inte har långt lika bra självförtroende eller självkänsla som jag har fått chansen att bygga upp med allting som har hänt. Det finns de som aldrig kommer få samma erfarenhet av livet som jag har fått under de senaste 8 åren. Vill ni tycka synd om någon så är det de människorna som aldrig kommer ta chansen, för chansen finns där det handlar bara om att man måste våga se den. <3